E-sporten i ett nötskal

Samma skara som vet vem jag är vet också hur beroende jag är. Av E-sport. Kan knappast tänka mig ett liv utan att bevaka scenen för att bli snabbast i såväl Sverige som världen med en nyhet. Känslan kan minst sagt beskrivas som obeskrivlig. Öhm, ja. Ni förstår.

I vilket fall kan ni som är någorlunda insatta knappast missat den största hemligheten år 2008. Den sista veckan på 2008 släpptes UGT.se, en sida skapad av SteelSeries i samarbete med MediaMarkt. Då var det endast en nedräkning och varje dag presenterades en ny spelare och en ny sponsor.

Det hela slutade med en enkel 1on1-turneringen. Eller enkel kanske är en underdrift. Med 100 000 svenska kronor till den som tar hem förstaplatsen kan vi knappast kalla den enkel. I vilket fall skapade detta PR-trick en hel del rubriker och uppmärksamhet, som beräknat.

Nu har två av 14 kval varit och jag kan väl påstå att det blev lite väl mycket uppmärksamhet. Jag talade också med en annan E-sportfantast som tycker att det är ett dåligt sätt att promota CS på och tycker att det vore bättre att ge det uppmärksamhet som det lagspel som det faktiskt är.

En annan sak som har skakat om E-sportvärlden är att MYM helt släppte taget om WC3- och SC-laget. Mark Peter Fries alias Mercy var den som fick ta den mesta skiten för beslutet och blev faktiskt hotad till döden både på IRC och i kommentarsfältet på myMYM.com.

Vad jag tycker är komiskt med det hela är däremot att om de lite mer viktiga spelarna, Grubby och Moon, hade valt att lämna organisationen på egen hand hade situation sett annorlunda ut.

Varken Grubby eller Moon kommer ha några större problem att hitta varsin ny organisation. Detta är något som deras fans inte verkar förstå. Om MYM lämnar spelarna, vad händer då? Världens underågng? Nja, inte precis.

Faktum är att MYM får som de vill och spelarna endast får en nytt kontrakt där de förmodligen kan kräva mer av organisationen. Mercy ska inte dö, han gör enligt mig helt rätt val som låter lagen gå.

Eftersom detta inte ska betraktas som en E-sportblogg kommer det förmodligen inte dyka upp fler inlägg om E-sport.

We lie. We cheat. We fool.

Däremot tycker jag faktiskt att Jason Mraz version är lite bättre. We sing. We dance. We steal things. Och ja, jag har fallit tillbaka i det träsket.

Butterfly ligger fortfarande högst på min lista, inte I'm yours som på många andras. Här är det faktiskt jag som är onormal. Lite halvt.

Då låten inte finns med bra kvalitet på YouTube får det bli en Spotify-länk istället. Ni andra lär kunna skaffa den på något sätt. Kanske att någon råkar komma emot en skicka-knapp? Vem vet.

För övrigt har jag fallit tillbaka i ett annat träsk. WoW, here I come!

All At Once

Projektplan som ska vara inne idag, matteprov imorgon och fysikprov på torsdag. Och jag mår great, allt tack vare Jack Johnson.

Eftersom det var Kalles underbara tips kanske han ska få lite creds också.

So What?

Jag tycker om att det görs olika versioner av musik och tillhörande videos. Men det här är lite överdrift tycker jag.

När Pink gör det snäppet bättre menar jag.

It is what it is

Döden är något jag tänkt på under den senaste tiden. Faktum är att jag tänkt rätt mycket på den. Inte för att jag är rädd för den utan för att.. jadu, varför har jag gjort det?

Jag är verkligen inte rädd för att dö men samtidigt är det inget som lockar.

Om jag mot förmodan skulle bli tvungen att välja ett sätt att dö på skulle det utan tvekan vara i sömnen. Att till exempel känna luften ta slut medan man stryps eller drunkar finns inte i min värld. Då skulle jag hellre slita av mig strupen.

Hur skulle du vilja dö?

:-)

Addiction

Jag har ett beroende av att sitta vid datorn. Det är inte så sjukligt att jag mår dåligt av att inte göra det men det finns fortfarande där.

Jag sitter och kollar in i skärmen, ignorerar poppande rutor och tänker på vad som kommer hända i min närmsta framtid. Vad för slutresultat de olika uppgifterna kommer få.

Jag är stressad. Jag är trött. Och jag tycker det är jättebra att man kan bestämma vilken tid ett inlägg ska publiceras.

"Life"

Livet handlar inte om att göra rätt eller fel val. Det handlar inte om att göra det bästa av dagen utan det handlar om att göra det man vill och tycker känns rätt.

Det kvittar om det innebär att ta ett liv varje kvart eller laga mat till 500 skolungar som ändå bara klagar på maten.

Det kvittar. För du är nöjd.

Och det är det viktiga.

Durex: Get It On

Men framtiden är bäst

Allting är relativt, precis som det jag skrev nyss. Det handlar om en jämförelse från nu till då. Hur jag har det nu och hur jag hade det då. Inte något annat.

Nog för att dåtiden var bättre än nutiden, men jag tror mest på framtiden. Jag har hopp när det gäller framtiden.

För jag hoppas att tiden verkligen läker sår.

Dåtiden är bättre

Ni kan väl inte ha missat den där reklamen om en flicka i 15-års åldern som sätter sig vid en TV, ganska långt tillbaka i tiden. Då fanns det bara två kanaler. Hon knäpper lite fram och tillbaka och ger upp.

Tanken vi tänker just nu är dock att det var bättre förr. Hon tycker nog att det sög rätt hårt.

Men jag måste faktiskt hålla med de förstnämnda. För mig var barndomen en tid utan bekymmer. Inga att oroa sig för.

Yey!

Nu kan ni följa bloggen på Bloglovin också. Woho!

Följ min blogg med bloglovin

Vi ljuger och hittar på

Och vi gör det för att bli värst. Vi överdriver det som finns där till vad som kan uppfattas till det omöjliga. Dag in och dag ut.

Vi tål inte att vara näst värst. Så fort någon kommer med ett påstående, något de gjorde i helgen ska vi alltid berätta om våra eskapader och hur dem på alla sätt var värre.

Men vad ni inte förstår är att det märks. Jag har börjat fatta det. Ju mer vi tänker på det ju mer märks det.

Det är inte det att ni överdriver för mycket. Det handlar om att vi är likadana, du och jag.

Vi följer trenderna

Vi normala följer det onormala skrev jag nyligen. Det handlar om att följa trenderna och försöka passa in.

Egentligen är normal och onormal dåliga ordval. Egentligen handlar det om att någon måste ta det första steget och att vi måste följa efter. Någon måste bli onormal. Någon måste våga göra det för att vi ska kunna göra detsamma.

För det är vårt jobb. Vi förföljer.

Sort of.

Välkommen

Det går inte att hålla sig borta från bloggandet särskilt länge. Det rycker i fingrarna och jag vill bara tillbaka. Däremot går det inte att göra det på den gamla bloggen. Där har jag inget att göra och inte heller något att skriva om. Istället blir det en anonym variant.

Några av er kommer självklart att veta vem jag är men ni är utvalda personer. Personer som jag litar på. Små, små ledtrådar kommer lämnas lite varstans, oundvikligt att blogga utan att göra det, men jag vill fortfarande fortsätta vara anonym. Därför uppskattar jag att ni inte nämner mitt namn på ett publikt ställe.

Denna blogg kommer förmodligen ge mer reaktioner än den gamla. Jag kommer berätta om mitt liv och vad jag tycker om min omgivnings beteende. Jag kommer berätta om hur det är att vara ett genomsnitt och knappt ha en egen vilja.

Vi normala följer det onormala. Vill du hänga med?